Men det tråkiga är att jag mitt i detta vackra, nu för tiden också möts av en massa skräp som andra vandrare och fiskare lämnat efter sig. Det är ölburkar, plastförpackningar, engångsgrillar och annat som naturen inte kommer att bryta ned på hundratals år. Jag tänker ”det här är inte hållbart”. För 15 år sedan såg det inte ut så här, om ytterligare 50 år kommer man inte ens att vilja åka hit om det fortsätter i den här takten. 

Hållbarhet kanske redan börjar kännas som ett slitet uttryck. Slitet inte för att det använts speciellt länge utan snarare oftare och oftare i olika sammanhang rörande miljön. Men det är ju just det här det handlar om i den enskildes vardag. Vad kan jag göra för att inte förstöra för framtiden. Jag tror att många människor har bestämt sig för på vilket sätt de kan bidra till att förfallet sker i en långsammare takt. I det privata är det ganska lätt att bestämma sig för vilka insatser man tar sig för. Man pantar burkar, tar tåget istället för bilen, undviker målarrester i golvbrunnen, byter oljepannan mot en värmepump för att ta några exempel. Och det är inte alltid det mest ekonomiska alternativet som styr vad man väljer, samvetet spelar också in.

På arbetsplatsen kan det vara svårare att påverka och här krävs ofta att man inför ett regelverk för hur man ska jobba med dessa frågor och förhålla sig till "sustainability". Det har vi på SSAB också. Det är andras pengar vi förvaltar och deras inställning till frågan som ska omsättas i handling. Men om vi lämnar SSAB och tittar framåt i värdekedjan. Hur ser det ut hos våra kunder och våra kunders kunder? Uppgradering till mer höghållfasta stål, har historiskt kommit till stånd genom ekonomiska incitament där ett företag kan omsätta en lägre vikt till pengar. Vår kund får ökad konkurrenskraft genom att kunna erbjuda lösningar som kan transportera mer och minska på bränsleförbrukningen till sina kunder. Men alla har inte anammat det här. Det finns fortfarande mängder med lastbilar som inte är lätta och ekonomiskt optimerade för sin livscykel. En anställd lastbilschaufför kanske inte tycker att den ekonomiska vinningen av uppgradering spelar så stor roll eftersom det är arbetsgivaren som vinner på högre lastförmåga och minskad bränsleförbrukning, inte föraren själv. Men vad händer när en sådan chaufför plötsligt känner att det här inte är hållbart. Det finns ju en bättre lösning för de här transporterna. Går den chauffören till sin arbetsgivare då?

Här är jag övertygad om att det kommer att uppstå ytterligare en stor drivkraft för uppgradering i slutanvändarledet framöver. Den enskilda individen vill göra så mycket som möjligt för att hjälpa moder jord både hemma och på jobbet. Men det fina med höghållfasta stål är att det ger både och. Bättre ekonomi hos den som äger lastbilen och renare samvete för den som kör. Det kan vara samma person men det behöver inte vara det. Alla företag i värdekedjan har inte insett det ännu, men med miljön som drivkraft ser vi nu ett nytt väldigt starkt incitament för höghållfasta stål. Det är bra, för det finns inga förlorare, bara vinnare i det här. 

När det gäller burkarna på fjället finns det en ganska enkel lösning. Om alla som åker dit sätter upp som princip att ta med mer skräp hem än de har burit ut är problemet löst på några år och kommer aldrig att återuppstå igen. När det gäller miljön är det inte lika enkelt men principen är den samma.

Per Elfgren
Chef för marknadsutveckling SSAB Special Steels