Tacka fransmannen för Oxelösunds Jernverk

Masugn 1 tagen i drift, 1917.

I år är det 100 år sedan masugnsdriften kom igång i Oxelösund. Men orten var inte självklar för ståltillverkning, planen var istället att anlägga järnverket på västkusten. Tack vare den franske industrimannen Charles de Wendel och Grängesbergsbolaget, valdes till slut Oxelösund.

I början på 1910-talet lämnade Charles de Wendel den Wendelska industrikoncernen och letade efter nya investeringsprojekt inom stålbranschen. I hans team fanns några svenskar som föreslog nytt järnverk i Sverige, när de europeiska alternativen var för dåliga. Sagt och gjort. Vännen och medarbetaren Geo Hamfeldt hade Varbergstrakten som alternativ. Men Grängesbergsbolaget fick nys på planerna och ville hellre att ett modernt nytt järnverk skulle hamna i Oxelösund. Fördelarna var flera, bland annat befintlig järnväg och hamn men också att staten hade begränsat malmexporten vilket gjorde att Grängesbergsbolaget behövde avsättning för malmen även inom landet. Grängesbergsbolaget erbjöd stor strandtomt förmånligt och ett 20-årigt malmkontrakt med lågt malmpris.

När det nya bolaget, Oxelösunds Järnverksaktiebolag, bjöd in till aktieteckning i maj 1913, var intresset stort och det blev snabbt fulltecknat. Vd för bolaget blev Geo Hamfeldt och nu blev det bråda dagar att bygga anläggningarna. Hösten 1913 fanns det 200-300 byggarbetare på plats i Oxelösund, allt från järnvägsarbetare, stensprängare, jordschaktare, målare, murare, byggnadssnickare och diverse hantlangare. Med tanke på att Oxelösund vid denna tid var en fiske- och lotssamhälle med cirka 1200 invånare. Det gjorde att bostäder blev en bristvara och även bostäder börjades byggas. Med utbrottet av första världskriget 1914, blev det långa leveransförseningar till anläggningarna.

Trots förseningar så kom dagen, den 28 juni 1917, när masugnen kunde startas. Koksverk och biproduktverk blev också färdigt men koksverket kunde inte starta på grund av att det inte fanns kol att köpa. Invigningen var den 19 juli 1917 med landshövdingen i spetsen. Masugnen i Oxelösund var Sveriges första koksmasugn byggd för tackjärnsproduktion med eget tillhörande koksverk och kraftstation, vilket skapade ett riksomfattande intresse. Masugnen producerade cirka 125 ton per dygn medan träkolsmasugnarna låg på cirka 30 ton per dygn. En stor skillnad. Tack vare koks kunde man bygga allt större masugnar eftersom de hade ett högre energiinnehåll och kunde hålla högre värme. De mest moderna amerikanska koksmasugnarna, som bland andra Geo Hamfeldt hade varit med och utvecklat och ansvarat för under Carnegie Steel, hade produktion på cirka 600 ton/dygn och idag producerar Masugn 4 cirka 3000 ton/dygn. Det var brist på sötvatten till kylning och trots ett dussintal borrhål på 70-80 meter, fanns inget vatten. Därför fick man införa två vattensystem, ett för bräckt Östersjövatten för kylning och ett för sötvatten. En vattenledning från Bränn-Ekeby fick dras till samhället och den var klar först 1923.

En hundraårig produktionstradition började med att producera 21 000 ton tackjärn men redan efter 39 veckor fick masugnen stänga på grund av bristen av koks.

SARI HEIKKINEN
Källor: SSAB arkiv

Föreläsningar i Oxelösund under hela dagen den 28/6, se program

Det färdiga verket från sjösidan.

Grunden till kraftstationen.

Tapphall som är halvklar och ställkransen på plats.