Nya samhällen växer upp kring järnverket

Liksom pappersbruken har gett upphov till många bruksorter i Sverige, har en stor del av samhällsbildningen skett kring det som var fröet i dagens svenska stålindustri; gruvor och järnbruk. Rationaliseringar på grund av internationell konkurrens i slutet av 1800-talet gjorde att de småskaliga järnbruken i Bergslagen ersattes med större järnverk. I och med införandet av den nya järnvägslinjen mellan Falun och Göteborg beslutades om ett nytt järnverk, Domnarvets Jernverk, vid Domnarvsforsen 1872, i Borlänge. Tillsammans med ett närbeläget pappersbruk bidrog järnverket till en stor inflyttning. Ägarna till verken byggde bostäder till de stora massor av arbetare och tjänstemän som anställdes vid industrin.

Efter ett omfattande moderniserings- och utbyggnadsprogram i mitten av 50-talet uppgick stålproduktionen i Domnarvet till 400 000 ton per år. Det var under en tid Sveriges största järnverk och 1973 sysselsattes 6 300 personer.

Stålverk längs kusten

Malm för export transporterades med järnvägen från Grängesberg till Oxelösund, som är norra Europas djupaste hamn. Det var en naturlig utveckling att anlägga ett järnverk i Oxelösund, vilket skedde under åren 1914-1917. Verket var först i Sverige att använda koks, utvunnen ur stenkol i eget koksverk, i järnframställningen. Under 1950-talet var järnverket Oxelösunds största arbetsplats och hade stor betydelse för näringslivet på orten.

Närheten till järnmalmen

1938 föreslog den s.k. tackjärnsutredningen att ett järnverk skulle förläggas till Luleå och 1940 bildades Norrbottens Järnverk AB, NJA, med svenska staten som ägare. Den moderna staden Luleå hade växt fram från det att Malmbanan byggdes mot slutet av 1880-talet.

I början av 60-talet var NJA Sveriges näst största stålproducent med en årsproduktion på 400 000 ton och svarade för 30 procent av landets export av valsade stålprodukter.

SSAB bildas

I mitten av 70-talet präglades västvärldens stålindustri av omfattande omstruktureringsbehov på grund av energikrisen. I kombination med betydande överkapacitet, föråldrad utrustning och höga arbetskraftskostnader var situationen förödande. Med konkurrens från nya tillverkningsländer med modern utrustning och låga tillverkningskostnader blev förlusterna stora. Dessutom saknades kapital för nödvändiga investeringar.

Efter ett riksdagsbeslut 1977 fördes NJA, Domnarvet och Oxelösund samman till SSAB, med staten som största ägare. SSAB startade sin verksamhet 1 januari 1978. Under 1989 noterades SSAB:s aktier på Stockholmsbörsen.

Decennierna som följt sedan bildandet har präglats av upp- och nedgångar i konjunkturen. SSAB beslutade tidigt att satsa på nischprodukter i form av höghållfasta stålkvaliteter och så småningom har verksamheten renodlats för att öka lönsamheten. Vid bildandet hade SSAB åtta masugnar. Idag har företaget tre masugnar, men producerar betydligt större kvantiteter än förr.

I och med förvärvet av IPSCO i Nordamerika under 2007 gjorde SSAB ett av modern tids största svenska företagsförvärv. Genom förvärvet kan SSAB öka konkurrenskraften och lönsamheten utanför Europa.

SSAB har idag en tydlig och stark närvaro på två viktiga hemmamarknader och är fortfarande en viktig samhällsaktör på de orter företaget verkar.